Har insett att jag måste börja ta hand om mig själv, jag vill inte undvika speglar längre. Jag vill kunna vara nöjd med mig själv, kunna titta mig i spegeln och helt ärligt säga att "det här är jag". Innan jag är nöjd med mig själv och hur jag är kommer jag inte kunna lyckas bra med något annat här i livet. Plugga, jobba, kärleken, vänskap, familj... Allt måste gå ihop, men först och främst måste jag nog pussla ihop vem JAG är.

Är jag fortfarande glada, sorglösa Fia som kan göra helt sjuka saker och springa omkring i skumma kläder? Eller har jag förändrats till någon annan?
Främst måste jag bli nöjd med min kropp, har alltid haft komplex över i stort sett hela mig. Och det är nog dags att ta tag i det nu. Och speciellt till sommaren ;)

Detta ska inte bli någon deppo-blogg, men ibland mår man såhär också. Och jag tänker inte dölja vad jag känner och tänker längre. Det har jag alltid gjort, och det har ju gått som det har gått. Vill bli självsäkrare, en enda liten spydig kommentar och jag blir paralyserad, "menade människan vad den sa", "varför skulle de annars säga en sådan sak" och "det är säkert så". Det är dessa tankar som ofta surrar i mitt huvud, och jag orkar inte tänka så längre.

Nu tog jag en paus i mitt spanska verbformer pluggande, kanske är dags att återgå så att man inte sitter där som en fågelholk imorgon (vilket jag kommer göra i alla fall)

Sköldpaddor kan andas genom rumpan.